Egentligen åkte vi till Salzburg för Festspiele, men det betyder ju inte att vi inte gjorde annat.
Här på bloggen ska jag koncentrera mig på det kulinariska och vi fick faktiskt en del nya matintryck.
Bilderna är från Franziskischlössel som ligger högst uppe på Kapuzinerberg och även denna gång lyckades vi gå onödiga omvägar på skogsstigar i 30° värme. Tips: lättaste vägen är den smala bilvägen (där det knappt kör någon) Stefan-Zweig-Weg, som svänger av till vänster precis före Mozartstatyn! Så nu vet vi det!
I alla fall belönades vi för vår ansträngning med en (denna gång) öppen restaurang och en trevlig trädgård med murar omkring (man fick litet känsla av Läckö slott här). Och den kompetenta servitrisen och hennes artige kock (som jag inte såg, men hörde en bit av en personalkonversation) dukade fram ovanligt innovativ mat för att vara Österrike.
En specialitet var olika pyttipannor och här beskådar en hungrig matgäst sin Blunzengröstel - blodpuddingspyttipanna med äpplen, potatis och blodkorv.
Jag valde en alpin kebab. Hmm, så där väldigt kebabigt var det inte. Det var en rågsurdegsbulle fylld med remouladaktig vitkålssallad, två skivor fläskstek och en väldig massa strimlad isbergssallad. Till detta klyftpotatis med ajvar. Jo, men det var rätt trevligt.
Vid ett annat tillfälle åt vi i Sternbräu och det är ett rätt säkert kort mitt inne i stan. Jag åt en väldigt god hemgjord bratwurst med surkål som den ska vara. När det började bli fullt där, kom ett gammalt par och satte sig vid vårt bord och gubben beställde direkt någon sorts lungmos med knödel, som faktiskt såg rätt god ut. Min egen gubbe råkade ut för tysk-österrikisk språkförbistring och beställde Kässpätzle av misstag, eftersom österrikare använder ordet nocken för litet allt möjligt. Nu vet jag förresten varför det heter Salzburger Nockerl. Man gör tre små skedade torn på tallriken, som föreställer Kapuzinerberg, Mönchsberg och Rainberg.
Men ett riktigt rätt så hemligt tips kan jag faktiskt också komma med. Sista måltiden i Salzburg åt vi i Alter Fuchs - på deras skuggiga och mysiga bakgård, dit nästan ingen hittar. Man kommer dit om man lämnar den turistiska gamla stan och går över floden förbi uppgången till Kapuzinerberg (man kommer bara dit genom en trång port, förbi diverse kyrkor och passionsstigen) och fortsätter längre och längre bort. Först till höger såg vi en restaurang som heter den unga räven, men vi fortsatte en bit till, tills vi kom till den gamla räven, där det satt folk och stekte på terrasserveringen. Men på skylten stod det att man inte skulle missa Salzburgs mysigaste bakgård, så då gick vi in och kikade - jättehärligt var det där under lönnarna. Billig och bra mat och dryck. Husmanskost, men välgjord. Deras Tafelspitz var i alla fall otroligt mör. Men som så ofta i Salzburg, maten är inte direkt innovativ, även om det var ett bra försök med Schnitzel Gordon Bleu. Jag vet inte om det var ett skrivfel, men den var fylld med fårost, paprika och svamp. Potatissalladen och gurksalladen till var bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar